Etel Farkas föddes 1927 i den lilla byn Halmeu, även känd som Halmi, i Satu Mare-regionen I Transsylvanien, i gränslandet mellan Rumänien och Ungern. Regionen hade varit en del av Ungern fram till första världskrigets slut, då den tillföll Rumänien genom Trianonfördraget 1920. Men området var fortfarande hem för en stor ungersktalande befolkning, inklusive den judiska minoriteten. Etel talade både ungerska, rumänska och tyska.

Etel växte upp i byn tillsammans med sina föräldrar Samuel och Pola, systern Friedle och bröderna Emil, Jakob och Móric. Hennes familj var en del av den judiska befolkningen i Halmeu, som utgjorde cirka 30 procent av byns invånare. Den judiska gemenskapen i Halmeu levde i stor utsträckning åtskilt från den övriga ungersktalande befolkningen och försörjde sig på handel och hantverk.

Anti-judiska lagar

När andra världskriget bröt ut 1939 var Etel bara 12 år gammal. Transsylvanien var en del av Rumänien fram till 1940, då Ungern kom att annektera hela området och byn hamnade under ungerskt styre. Innan kriget bröt ut hade Ungern ställt sig nära Nazityskland och var nu allierade med dem. Judarna i Ungern och de områden Ungern erövrat och annekterat började utsättas för diskriminerande, anti-judiska lagar, inspirerade av de tyska Nürnberglagarna, som tog ifrån judar rättigheter och förbjöd judar från att bland annat inneha vissa arbeten och gifta sig med icke-judar. De anti-judiska lagarna gjorde livet för judarna i Ungern svårt, men det gick ändå inte att jämföra med vad som samtidigt hade börjat ske mot judarna i Polen, Baltikum och Ukraina.

Nazityskland ockuperade landet 1944

Vid denna tid befann sig Etel i Halmeu tillsammans med sina föräldrar och yngre syster Friedle. Hennes bröder ska, enligt Etel, ha befunnit sig i Ungern vid denna tidpunkt. Det är möjligt att hennes bröder hade skickats till Ungern som en del av de ungerska arbetsbataljonerna. Dessa arbetsbataljoner tvingades utföra hårda och farliga arbeten, inte sällan vid fronten. De judiska männen utsattes för fysiskt våld och brutaliteter, under usla förhållanden, och närmare 30 000 judiska män dog i arbetsbataljonerna.

I maj samma år tvingades judarna i Halmeu, däribland familjen Farkas, att samlas vid stadens stora synagoga. Där genomsöktes de efter värdesaker, och många utsattes för svår tortyr för att avslöja var deras ägodelar fanns gömda. En vecka senare deporterades de till gettot i Selish (Szöllös) och därifrån lastades de på boskapsvagnar, med lite mat, innan de stängdes in. Tågen rullade nu västerut, mot Polen, mot Auschwitz, mot döden. Resan från Ungern tog flera dagar. Från vittnesmål från andra ungerska förintelseöverlevande vet vi att resorna var rent lidande, med överbefolkade godsvagnar utan tillräckligt med luft, mat och vatten.

Sista gången Etel såg sin familj

Vid ankomsten till Auschwitz verkar Etel ha separerats från sina föräldrar och sin syster. Det var sista gången hon såg sin familj. De verkar ha mördats, kort efter ankomsten, tillsammans med 80 procent av Halmeus judiska befolkning. Båda hennes föräldrar var i femtioårsåldern, medan Freidle endast var 12 år gammal.

Etel, som var ung och arbetsför, skickades antagligen vidare till tvångsarbete i arbetslägerdelen av Auschwitz. Vi vet inte vad hon gick igenom under den kommande tiden, men under våren 1945 hamnade hon i koncentrationslägret Bergen-Belsen, i norra Tyskland. Till lägret hade tusentals på tusentals judiska fångar tvingats i takt med att de allierade kom närmare. Många av fångarna hade tvingats ut på dödsmarscher från olika arbetsläger, under fruktansvärda förhållanden i den svåra kylan under vintern 1944 och 1945. Det är möjligt att även Etel hade tvingats genomlida en sådan dödsmarsch.

Befrielsen och tiden i Sverige

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Tusentals döda fångar låg obegravda i lägret, en syn som chockerade de allierade styrkorna. De överlevande flyttades ut ur lägret och fick vård, under tiden som de allierade styrkorna försökte registrera alla som överlevt. I sitt registerkort uppger Etel att hon önskar återvända hem till sin hemby, till Halmeu. Hon verkar ha varit den enda överlevande i sin familj.

Etel var en av de över 9 000 överlevande som kom att hämtas till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna, då hon led av tuberkulos och vägde knappa 38 kilo. Den 10 juli 1945 togs hon från det svenska fältsjukhuset i Lübeck till Sverige ombord på båten M/S Karskär. Etel ankom till Sverige något dygn senare och hamnade kort därefter på Albanoskolan i Landskrona, som fungerande som ett krigsepidemisjukhus. I oktober 1945 förflyttades hon upp till Ribbingelunds tuberkulossjukhus utanför Eskilstuna.

Etel visade initialt förbättring under sin tid på Ribbingelund, och den 17 maj 1946 skrevs hon ut och flyttades till konvalescenslägret Ryds Brunn i Småland. Etel verkar ha börjat återhämta sig, då hon kom att flytta till By internatskola i södra Dalarna, en skola för flyktingbarn. Men trots den förbättring hon upplevde under sin tid på Ribbingelund, hann de fysiska och psykiska prövningar hon utsatts för i lägren ifatt henne. Den 20 januari 1947 avled Etel Farkas på Avesta sjukhus, bara 20 år gammal.

Etels äldre bror Emil verkar ha överlevt Förintelsen, kanske den enda ur familjen Farkas. Utöver ett enda litet dokument som attesterar att han överlevde vet vi ingenting om honom eller vad som hände med honom efter kriget.

Toppbild: Postwar Registration Card för Etel Farkas. Foto: Arolsen Archives.