Vi vet praktiskt taget ingenting om Imre Seidners uppväxt eller hans familj, utöver föräldrarnas namn. Gyöngyös var en mindre stad med en betydande judisk befolkning, som liksom många andra judar i Ungern kom att möta allt starkare antisemitism under början av 1900-talet.
Efter första världskrigets slut 1918 befann sig Ungern i ett politiskt och ekonomiskt kaos. Landet hade förlorat två tredjedelar av sitt territorium och en stor del av sin befolkning genom Trianonfördraget 1920, vilket skapade djup frustration bland ungrarna. Judarna, som ofta var framstående inom handel och yrken som medicin och juridik, blev syndabockar för landets problem, och antisemitismen växte i styrka. År 1920 infördes numerus clausus-lagar som begränsade judarnas tillgång till högre utbildning, och lokala idrottsföreningar i städer som Gyöngyös förbjöd judar att delta i sina aktiviteter.
Trots detta lyckades Imre Seidner utbilda sig till arkitekt och även om vi inte vet exakt när, flyttade han så småningom till Budapest. Vid denna tidpunkt var Budapest en av Centraleuropas stora metropoler, och många judiska arkitekter och ingenjörer bidrog till stadens snabba urbanisering. Imre arbetade som arkitekt både i Budapest och under en period i Wien, en annan viktig stad för judiska intellektuella och yrkesverksamma under mellankrigstiden. Han uppgav att han hade sitt eget arkitektkontor och var ogift när andra världskriget bröt ut.
När andra världskriget bröt ut, gick Ungern med på Nazitysklands sida. Trots detta var situationen för de ungerska judarna relativt stabil fram till 1944, då Tyskland ockuperade landet efter att Ungern försökt förhandla om ett separat fredsavtal med de allierade. Med detsamma upprättade tyskarna getton i de större ungerska städerna, dit judarna tvingades. Allt detta var en del av den plan som en av de högst uppsatta SS-ledarna Adolf Eichmann hade satt ihop för att så snabbt som möjligt mörda de ungerska judarna. Judarna i Budapest undkom till en början detta öde, men framåt senhösten 1944 ökade förföljelserna i takt med att nazisterna installerade sina ungerska allierade, pilkorsarna, som landets styre.
Deporterades till Sachsenhausen 1944
Den 28 november 1944, dagen innan Budapests stora getto stängdes in med murar, greps Imre Seidner av nazisterna. Imre deporterades till koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland, ett läger som från början byggdes för politiska fångar, men som under krigets senare år blev ett viktigt arbetsläger för nazisternas krigsindustri. Han flyttades senare troligen till ett av de satellitläger som tillhörde Bergen-Belsen, där fångarna utsattes för extremt svåra förhållanden och många dog av svält och sjukdomar innan befrielsen. Till Bergen-Belsen hade tusentals på tusentals judiska fångar tvingats i takt med att de allierade kom närmare. Många av fångarna hade tvingats ut på dödsmarscher från olika arbetsläger, under fruktansvärda förhållanden i den svåra kylan under vintern 1944 och 1945.
Befrielsen och tiden i Sverige
Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Imre var en av tusentals av de fångar som överlevt och nu flyttades ut ur lägret. Samtidigt som de fick vård, försökte de allierade styrkorna registrera alla som överlevt. I sitt registerkort uppgav Imre att han ville återvända hem, hem till Budapest, där han hoppades kunna återförenas med sin mamma.
Men, han var svårt sjuk, och var en av de över 9 000 överlevande som hämtades till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck togs han till Sverige på båten Kronprinsessan Ingrid den 26 juni 1945, bland de första transporterna som avgick mot Sverige. Han ankom till Sverige och Malmö ett dygn senare.
Efter sin ankomst till Sverige transporterades Imre till Margaretegärdeskolan i Uddevalla, som hastigt hade omvandlats till ett beredskapssjukhus under sommarlovet. Margretegärdeskolan användes som ett transitläger för de många svårt sjuka överlevande som anlände till Sverige, och Imre var en av omkring 300 sängliggande patienter som kom dit. Hans medicinska tillstånd var allvarligt, och han skickades snart vidare till sanatoriet i Strängnäs för att få vård för den svåra tuberkulos han fått i lägren.
Trots vården han fick, och viljan att återvända hem och möjligen återförenas med sin mor, dog Imre Seidner den 4 november 1945, fem månader efter att han kom till Sverige. Han blev 40 år gammal.
Imre är ett av fallen där det knappt går att finna någon information om honom eller hans familj. Vi vet inte om hans mamma överlevde, som Imre själv hoppats, eller vad som hände med henne och resten av familjen. Livsberättelsen ovan är en rekonstruktion baserad på det lilla som går att finna, de små ledtrådarna i de få dokument som finns bevarade.
Toppbild: Postwar Registration Card för Imre Seidner. Foto: Arolsen Archives.
Ta del av fler levnadsöden
Här hittar du länkar till samlingssidan Förlorade röster samt länkar till alla persontexter, listade utifrån efternamn.